Lisa Sofia Linnea

Jag måste ju ändå säga att jag är ganska lyckligt lottad. Då tänker jag på alla dom som emigrerade från Sverige till Amerika för sisådär 150 år sedan. Resan tog många veckor. Om skeppet ens kom fram. Och om man inte hade dött i någon sjukdom innan dess. Sen när man väl var framme skulle man hitta någon stans att bo och någonting att äta.
Jag glider ju runt som på en räkmacka här. Resan tar väl på ett ungefär drygt 15 timmar, men risken för att man inte ska komma fram är ganska liten. Tur. Att bli smittat av en sjukdom på vägen skulle väl i så fall bero på att någon i stolen bredvid nyser på en. Och boende har jag. Och mat. Det är nog det lättaste av allt att hitta i detta land.
Men. Jag tror bannemej att posten var lika snabb 1883 som den är 2008. För nu har jag väntat veckor på min post som jag vet är skickad. Jag går till mitt postfack varje dag. Men hittills har inte ett enda brev hittat hit. Aldrig har ett ark papper varit så efterlängtat.
Nu ska jag ha två timmars study hall. Det ska pluggas historia för fulla muggar. Och laddas för match. För imorgon är det NSU Sharks mot Barry University. Och vi bara måste vinna.
Puss!